Att gråta
Som dom nära mig vet har jag alltid haft väldigt nära till tårar, oavsett om det gäller en Disney film, en sorglig bok, något personligt eller till och med om jag blir arg och så tror jag att det alltid kommer vara. Jag har alltid känt att gråten har hjälpt mig, fått mig att känna mig bättre. Det har hjälpt att lätta på trycket lite och jag har därför aldrig heller sett någon skam i att gråta även om det inte alltid är så kul att vilja gråta så fort man blir arg på någon hahah...
Ni kan ju då förstå min förvåning när jag faktiskt lyckades hålla inne mina tårar under alla 'hejdå' som jag sa innan jag for, ja alla utom ett. När jag sa hejdå till min lillasyster så brast allt. Egentligen så vet jag inte varför jag grät just då, om det var för att jag visste hur mycket det skulle ta på henne under mitt år borta eller om det var för min egen skull men grät gjorde jag. Så när jag gick och la mig den kvällen förberedde jag mig inför ett tårdrypande hejdå till min mamma då hon, precis som jag, gråter väldigt lätt. Väl på flygplatsen så vart det mindre dramatiskt än vad jag trodde. Jag är ganska säker på att både jag och mamma bet ihop ganska hårt för att vara stark för den andras skull. Under hela flygresan ner till Stockholm och på kvällen när jag blev själv med mina tankar så var jag konstant på bristningsgränsen. Jag inbillade mig själv olika anledningar till varför jag inte tillät mig själv att gråta men sanningen är nog den att om jag började så visste jag inte hur jag skulle kunna sluta. Så jag bet ihop.
Efter det så har jag inte tänkt på det så mycket! Sure vissa dagar längtar man hem mer än andra men det har ändå gått bra! Tills jag för typ 2 veckor sedan började kolla på Greys Anatomi. Nog må jag vara blödig men jag har då aldrig varit med om något liknande! Dom senaste kvällarna har jag gråtit och gråtit till avsnitt efter avsnitt utan att det ska behöva vara sådär jätte sorgligt. Jag kunde inte förstå varför jag blev så himla upprörd tills det slog mig tidigare idag. Det är klart att jag inte blir så upprörd över en tv serie, dom tårar jag gråter nu är dom tårar jag höll inne när jag lämnade mina vänner och min familj och satte mig på flyget hit.
Nu låter dehär som att jag är helt förtvivlad och vill åka hem men det är inte det jag menar. För som jag tidigare skrev så mår jag bättre efter mina små gråtattacker, trycket släpper. Jag trivs hur bra som helst här och har ingen tanke på att åka hem i den närmare framtiden men jag kanske måste ta en paus från Greys Anatomi...
Hoppas att du inte tycker att jag helt slösade bort din tid med mina tankar men jag har då hört att man får skriva om vad man vill på sin egen blogg. Tycker även att det är väldig roligt hur mitt första inlägg på två veckor är så extremt positivt haha... Jag har egentligen ingen aning vad jag ville komma fram till med detta inlägg, tror mest att jag ville skriva av mig men vi kan ju säga såhär: Gråt, gråt och gråt lite till för du ska se att allt blir bättre då.
Tills nästa gång!
Puss
